Nu är det inte lätt...

att glädjas med vinterälskarna. Det blir ljusare och ser vackert ut genom fönstret, men kylan och all snön!!

Januari har blivit en, om inte förlorad så i varje fall trist månad för min del. Nu kan det väl räcka med kyla och snö? Dessutom har jag haft lite ont i foten sedan Sylvesterloppet och härom dagen kom jag på att det faktiskt var så att jag trampade snett på en iskant efter ungefär fyra kilometer. Men när man är uppvärmd så känns det inte så mycket, utan jag glömde bort det. Sedan har det gett sig tillkänna i lite olika former under hela månaden, men nu tror jag det har gått över.

Februari ska bli en bättre träningsmånad. Januari, med mindre än 30 km i veckan i snitt, får betraktas som en viloperiod som följs av successivt ökad träningsmängd fram till Startmilen.

Innan dess ska jag hinna med en vecka på kurs i Athen och några dagar med Hilding och Tove i London. Måtte våren komma snart!

Fotnot efter visst uppehåll

Jag fick ont i foten efter Sylvesterloppet. Skyller på kombinationen kyla, ojämnt underlag och hårda skor. Mina hemdubbade fungerar till lugna joggingpass, men är nog inget att försöka springa fort i. Jag fick ont på ovansidan av främre delen av vänster fot. Försökte först med lite extra vila och nöjde mig med två pass i veckan och tre dagars helvila. Blev bättre, men inte bra.

Så i fredags fick jag foten kollad av min sjukgymnast Kurt och han lugnade mig med att det bara var överansträngning. Han har den konstiga uppfattningen att man inte behöver springa så långt och så ofta.... Hans lugnande besked har hjälpt foten att bli bättre. Idag var Almby IK, det vill säga jag och Håkan S, ute på en distansrunda och foten känns OK. Man får ju inse att den snart är sextio år gammal. Tänk om ett bildäck eller ett par löparskor skulle hålla så länge.

Nu saknar jag bara torr asfalt, men visst fanns det en liten hoppfull känsla av vår i luften idag?